av
Albert Lindgren, Ordkonst
Det
första mötet: Karlsson flyger förbi Lillebrors fönster, hoppar in
genom fönstret, spränger Lillebrors ångmaskin, säger att det är
en världslig sak och flyger därifrån. Hans handlingsmönster
påminner om en stereotyp (ofta manlig) rockstjärnas schematiska
agerande: går in i logen, äter något som man antar tillhör en,
slår sönder något, och tar en taxi därifrån.
Det
råder en tydlig asymmetri i makt- och styrkeförhållandet mellan
Karlsson och Lillebror. Karlsson är dominant och självhävdande.
Enligt egen utsago är han bäst i världen på allting, och han
placerar därmed alltid Lillebror i underläge, som oegentlig. Han är
bland annat världens bästa konstflygare, ångmaskinsskötare,
snabbstädare, byggmakare, filurare, snabblöpare, tuppmålare,
barnskötare, eldsläckare, trollerimakare, tårtätare, rävmålare,
spionfångare, grej, barn-se-eftrare, påhitt, och
äpple-additionerare. Han är oerhört expansiv. När han byggt ett
torn av byggklossar med en köttbulle uppepå och flugit iväg, och
kommer tillbaka och upptäcker att tornet inte står kvar, så
förebrår han Lillebror för att tornet inte är intakt. Han kräver
att Lillebror skulle ha bevarat hans byggklossar, som i princip är
till för att byggas upp och rivas ner, som ett monument över hans
egen storslagna existens:
”Världens
bästa byggmakare bygger ett torn och vad händer? Sätter någon opp
ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå
kvar i alla dagar? Nej då, långtifrån! River ner och förstör,
det gör dom, och äter opp andras köttbullar!”
Som
kompensation vill Karlsson ha ”nån liten present” så att han
kanske blir glad igen, och Lillebror ger honom sin ficklampa.
Är
Karlsson på taket en ockupant?
Vem
är man när någon som just har varit i ens närhet och påverkat en
plötsligt försvinner? Det sker en omdefiniering av jaget i varje
möte. Handlingarna förändras, kanske ordvalen, kanske dialekten,
kanske tonläget.
Den
andre utgör en ockuperande närvaro. Men gränsen mellan ockupation
och vakuum/intet är fin, och tunn; kanske finns den inte ens.
*
Människor
som är konstanta skrämmer mig, såna som inte tycks påverkas av
platser och möten. Men det finns ett krav på samstämmighet och
kontinuitet i våra handlingar för att vi ska uppfattas som
begripliga. Jag tänker på hur svårt och jobbigt det kan vara att
försöka hålla samman sig själv i sammanhang med flera olika
personer där ens inbördes roller, eller sätt att handla, skiljer
sig åt. I skärningen mellan olika relationer och sätt att vara kan
det vara svårt att göra sig själv igenkännbar. Det svåra ligger
väl i att i olika relationer göra sig upprepbar, att hålla en viss
konstans bland alla impulser till fluktuation.
Det
obehagliga med Karlsson är att han är så konstant. Det är svårt
att beskriva honom, för han framstår samtidigt som slumpmässig,
spretig och impulsiv. Men han är obrydd och oberörd, han rycker på
axlarna och hävdar att ”det är en världslig sak”. När han
sprängt Lillebrors ångmaskin och Lillebror står med tårfyllda
ögon säger han bara att det är en världslig sak, och uppmanar
Lillebror att tänka likadant.
Kanske
har Astrid Lindgren modellerat Karlsson på taket utifrån Simone de
Beauvoirs beskrivning av transcendentala manliga subjekt, tänker
jag. Karlsson kan flyga, han är hyper-transcendent och väldigt
autonom, tror vi, tror han. Kanske kan Beauvoir hjälpa oss att
förstå och beskriva relationen mellan Lillebror och Karlsson?
Simone
de Beauvoir skriver apropå den underordnade i ojämlika och
asymmetriska relationer att ”[j]aget konstitueras såsom för den
andre, genom den andre: ju mäktigare den andre är, desto mer
rikedom och makt får jaget; genom att fånga sin herre införlivar
jaget i sig alla de egenskaper som denne har”. Men Karlsson är
svårfångad där han flyger omkring.
Strävar
Lillebror efter att komma ifrån sig själv, sin egen futtighet?
Alldeles i början av boken beskrivs Lillebror som oerhört vanlig,
och Karlsson som oerhört ovanlig och spännande. Simone de Beauvoir
skriver att ”det är i det oreflekterade givandet, i den spontana
rörelsen mot den andre, som subjektet lyckas glömma sig självt”.
Det liknar en positiv flykt.
Lillebror
försöker inte bli som Karlsson, utan han försöker optimera
Karlssons tillvaro. När Karlsson ska sova över hos Lillebror på
eget initiativ så får han som vanligt Lillebror till att passa upp
på honom. Lillebror har ansträngt sig en massa och gjort varm
choklad och tjatat till sig bullar till Karlsson och gjort smörgåsar
med prickig korv: ”Sedan satt Lillebror på sängkanten hos
Karlsson och tittade på när Karlsson åt smörgåsar. Han var så
lycklig, det var verkligen roligt att ha sin bästa vän hos sig, och
Karlsson var för en gångs skull också nöjd och belåten.” Det
är nästan som att han känner lycka genom Karlssons
tillfredsställelse. Och så är det det här med att Karlsson för
en gångs skull var nöjd. Karlsson är lynnig och ombytlig,
medan Lillebror är flexibel och tar Karlssons utbrott med jämnmod.
Du ska vara som en mor för mig, säger Karlsson till Lillebror, när
han låtsas ha feber och vill ha kuckelimuck-medicin bestående av
godis som är sammanrört till en söt smet.
Karlsson
säger till Lillebror: ”Visst tycker jag om dej, och nånting måste
det ju bero på . . . kanske för att du är så olik mej, stackars
lilla barn!”
Simone
de Beauvoir skriver att ”den existerande söker sig själv i
omvärlden i form av en främmande gestalt som han gör till sin”.
I det här fallet är Karlsson tydligt ’den existerande’.
Karlsson är den självklarhet som alla differentieras ifrån, som
han differentierar alla andra ifrån, till exempel Lillebrors
kompisar Gunilla och Krister.
”Vad
heter du mer än August”, frågade Karlsson.
”Jag
heter inte August”, sa Krister.
”Bra,
fortsätt med det”, sa Karlsson.
”Dom
heter Gunilla och Krister”, sa Lillebror.
”Ja,
det är otroligt vad folk kan råka ut för”, sa Karlsson. ”Men
var inte lessna för det… alla kan ju tyvärr inte heta Karlsson.”
Under
flera år har jag gått runt och sporadiskt ställt den Karlsson på
taket-frågan till folk: Vad heter du mer än August? Det är något
spännande med felställda frågor, som kastar om och ifrågasätter
det förgivettagna, och momentant konstruerar om det.
I början
av tredje boken skriver Astrid Lindgren att Lillebrors familj ”nästan
gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror
behövde honom”. Lillebrors mamma lägger till, vänd till läsaren:
”Och jag tror att Karlsson också behöver Lillebror”. Men varför
behöver de varandra?
Förhållandet
mellan Lillebror och Karlsson påminner om det ömsesidiga beroendet
mellan den koloniserade och den koloniserande, mellan den förtryckta
och den förtryckande: slavägaren är beroende av slaven för att
alls kunna konstruera sig som slavägare. Karlsson utformar sig själv
genom Lillebror, han behöver Lillebror för att projicera sig själv
och hela tiden skapa sig som världens bästa på nytt.
Simone
de Beauvoir skriver att ”[d]enna barnsliga imperialism kan bara
förekomma hos en individ som drömmer sitt öde; drömmen utplånar
tiden och alla hinder, den måste drivas till sin spets för att
kompensera sin bristande verklighetsförankring”. Karlsson är ju
förankrad i verkligheten, och kanske även hans drömmar, men han
verkar stå utanför alla tänkbara gemenskaper. Är Lillebror bara
en i raden av Karlssons speglande föremål / pojkar / flickor / barn
/ människor? Eller är Lillebror kanske i själva verket den första
som ser Karlsson och bekräftar hans existens?
Det
var nog roligt för Lillebror, att han blev bekant med Karlsson, för
där Karlsson flög fram blev allting så äventyrligt och spännande.
Kanske Karlsson också tyckte det var roligt att bli bekant med
Lillebror, för hur det är, kan det väl inte vara så trevligt att
bo alldeles ensam i ett hus utan att någon har en aning om det.
Karlsson
behöver bli sedd och befäst som verklig. Karlsson kanske behöver
Lillebror för att bli synlig, och existera bland andra människor.
Men Karlssons äventyrlighet har sina nackdelar. Berättaren menar
att Lillebror alltid längtar efter Karlsson när de inte är
tillsammans: ”Underligt var det i alla fall vad allting blev tyst
och ledsamt och liksom grått så fort Karlsson var borta.”
*
En dag
kommer Karlsson plötsligt på att det är hans födelsedag just den
dagen, och han förväntar sig en present av Lillebror. Han behöver
nämligen Lillebrors leksakspistol för att skrämma ett får i sin
dröm, som vägrar hoppa över hindret när han räknar får för att
somna. Med pistolen ska han tvinga det olydiga fåret att hoppa i
drömmen. Karlsson osäkrar tillvaron genom att sammanblanda dröm,
fantasi och den allmänt vedertagna verkligheten. Redan hans
uppenbarelse, hans blotta existens, är omstörtande.
Första
boken om Karlsson och Lillebror kretsar mycket kring Karlssons
tvivelaktiga existens och familjens misstro. Hans ontologiska status
är intrigdrivande. Är han bara Lillebrors påhitt eller existerar
han på riktigt? Lillebror berättar för sin mamma att hans kompis,
tillika rival, Krister har kastat en sten i huvudet på honom efter
att de bråkat om huruvida Karlsson är ett påhitt eller inte.
Intrigen kulminerar i och med att Lillebrors familj får se Karlsson
på taket när han äter tårta inne hos Lillebror. Familjen ryggar
tillbaka och backar ut ur rummet, och lovar varandra att aldrig säga
något till någon om Karlsson.
Lillebror
vill antingen ha en hund eller en lillasyster av sina föräldrar.
Han bönar och ber för att få en hund, men kan nöja sig med en
lillasyster. Jag tänker att Karlsson på många sätt är motsatsen
till en hund eller en lillasyster, eller i alla fall en motsats till
Lillebrors bild av en hund eller lillasyster. Karlssons behov tycks i
princip vara gränslösa, och han godtar sällan ett nej. Han är
oerhört snabb att positionera sig som offer, och som någon som är
utsatt för stort lidande, för att kunna använda sitt lidande för
att framställa krav. Han blir förorättad om han inte får som han
vill, och hotar att inte vara med längre. Karlsson på taket vill få
allt, eftersom ingenting är beroende av honom.
Karlsson äter Lillebrors mat, hans bullar, hans köttbullar, hans
smörgåsar, hans tårta, hans persika, hans godis, hans kolor. Han
lurar av honom hans pengar, hans sista femöringar.
Finns
det en utveckling i relationen, sker det en maktförskjutning, eller
är den bara skenbar? Länge kommer Karlsson och går precis som han
vill, och Lillebror är helt utlämnad åt Karlssons godtycke och
infall. Vid ett tillfälle förebrår han Karlsson för att Karlsson
försvann när Lillebror skulle visa honom för sin familj, men
Karlsson protesterar och gör motstånd mot hans försök att knyta
ett ömsesidigt band av beroende. Han värnar om sin autonomi.
Karlsson hotar ofta med att han inte ska vara med. Han vill ha
lajban, annars kan han sjappa när som helst.
Lillebrors
passiva väntande på Karlsson ändras lite när Karlsson upprättar
ett signalsystem i mitten av andra boken. Han spänner en lina från
Lillebrors fönster till en koskälla under sin egen taknock, så att
Lillebror kan kalla på honom genom att dra i linan. Karlsson knyter
sig till Lillebror, och Lillebror upplever hur Karlsson knyts till
honom: ”Förut hade han fått sitta och vänta och vänta att
Karlsson skulle behaga hälsa på. Nu kunde han ringa efter honom,
när han kände att han behövde tala med honom.”
Och
i början av tredje boken omtalar Karlsson sig själv som Lillebrors
’bästis’, i samband med att han dissar Lillebrors kompisar
Krister och Gunilla, och distanserar sig från dem: ”’Kom inte
och tala om dom pluttisarna på samma dag som mej’, sa han. ’En
vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år, hur många
dumma små pojkar tror du har en sån bästis, va?’”
Lillebror
är halvt medveten om att Karlsson manipulerar honom och ställer upp
orättvisa villkor. Han är ibland spydig och gör motstånd, och
försöker ompositionera sig i förhållande till Karlsson. Men
Karlsson kan framställa sig och anpassa sig till olika diskurser,
och manipulera dem. Med sin retorik och sina språk- och
verklighetsomkastningar snärjer han människor.
*
När
Lillebror och Karlsson är uppe på taket för att filura hör de
spädbarnsskrik. I en lägenhet ligger en liten bebis ensam i sin
säng och gråter och tjuter, så Karlsson och Lillebror klättrar in
genom fönstret. Karlsson svarar på gråten med att hiva upp barnet
mot taket och skrika ’plutti-plutti-plutt’. Det funkar första
gången: ”[d]et lilla barnet slutade gråta i rena häpenheten”,
kommenterar berättaren, men barnet sätter igång att gråta så
fort det ”hämtat sig lite”. Det funkar andra gången också, men
bebisen börjar snabbt skrika när det blir nedlagt i sängen.
Karlsson fortsätter med samma metod ändå; han förmår inte
anpassa sig, och han tycks inte kunna hantera sin otillräcklighet:
”’Plutti-plutti-plutt’, röt Karlsson argt och hystade det
lilla barnet häftigare än någonsin upp mot taket.
’Plutti-plutti-plutt har jag sagt, och det menar jag också!’”
Lillebror tar barnet från Karlsson och sluter sig till att barnet
är hungrigt, varpå Karlsson flyger iväg för att hämta mjölk på
ett ställe där han brukar stjäla mjölk ibland. När spädbarnet
gör ännu större anspråk än Karlsson på att få sina behov
uppfyllda hotar mötet mellan dem att skära ihop helt.
Jag ska
uppehålla mig lite längre vid episoden med den gråtande bebisen.
När
Lillebror tar bebisen i sin famn undrar han högt vad hon heter.
Karlsson döper henne snabbt till Gull-Fia, med motiveringen att det
heter nästan varenda unge. ”Lillebror hade aldrig hört talas om
något barn, som hette Gull-Fia, men han tänkte, att världens bästa
barnskötare hade väl bättre reda på vad barn brukade heta.”
Lillebror är lite frågande, men han tilltalar omedelbart bebisen
som Gull-Fia ändå. Karlsson döper och benämner, han formulerar
verkligheten för Lillebror, eller försöker i alla fall. Böckernas
berättare är också följsam, och hakar på och refererar lydigt
till ungen som Gull-Fia i fortsättningen. Även inför läsaren
döper Karlsson alltså barnet. Han konstruerar världen där han
flyger och tultar fram.
Karlsson
har inte gjort sig känd som någon medkännande figur, men han tycks
ömka det som är ensamt. Uppe hos det gråtande barnet som Karlsson
kallar för Gull-Fia vill han avskräcka föräldrarna som är ’ute
och ränner’ från att lämna barnet ensamt igen, och sätter
därför falukorv i ungens händer, så att föräldrarna inte ska
våga lämna henne utan uppsikt.
Efter
att Karlsson och Lillebror filurat med två skurkar och ficktjuvar
som bor i en vindsvåning, och Karlsson utövat ficktjuveri på
ficktjuvarna så att de blivit osams och börjat slåss och krossat
porslin, så får Karlsson syn på en ensam soppskål som är hel
bland alla trasiga tallrikar. Han slänger ner den i golvet så att
den också krossas. ”’Varför ska soppskålen vara hel, när alla
tallrikarna är trasiga? Den skulle få det så ensamt, stackars
soppskål!’” utbrister Karlsson. Och när Lillebror är på besök
i Karlssons lilla hus på taket hänger en målning av en ensam tupp
på väggen:
”Mycket
ensam tupp, målad av världens bästa tuppmålare, sa Karlsson med
darrande röst. ”Å, vad den tavlan är vacker och sorglig! Men nu
får jag inte börja gråta, för då stiger febern.”
Efter
att Karlsson har hämtat mjölk åt Gull-Fia flyger han in igenom
fönstret ’stolt som en tupp’. Och när Karlsson ligger i
Lillebrors garderob och filurar ger han ifrån sig flera ’kuckeliku’
för att förkunna sin existens för Lillebrors kompisar Krister och
Gunilla, som han har gömt sig för.
Den
godismedicin som Karlsson vill att Lillebror ska röra ihop till
honom när han har feber, kuckelimuck-medicin, låter också
tupp-relaterat. Är det en medicin för tuppliknande personer kanske,
med sin förvrängning av ordet kuckeliku? Jag tänker att målningen
av den ensamma tuppen skulle kunna vara ett självporträtt, och att
det är därför Karlsson tycker synd om det som är ensamt, eftersom
han ser sig själv i de saker som är ensamma och övergivna. Om
Karlssons tillvaro präglas av en ensamhet, vem är då denna ensamma
man?
Det är
svårt att föreställa sig hans existens innan det att han flyger
förbi Lillebrors fönster och sätter sig på hans fönsterbräde
och klättrar in. Han behärskar språket, men tycks inte kunna läsa,
och inte heller kunna räkna särskilt bra. Han kan dock skriva
behjälpligt och lämna fula och fräcka lappar som hälsning när
han stjäl bullar.
Vem
är han utanför Lillebror? Han målar tavlor, filurar och tittar på
stjärnor. ”Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och
tittar på stjärnorna”, förtäljer berättaren i början av
första boken. I filmatiseringen av första boken försöker han
också lära sig swahili halvhjärtat, men tröttnar och slänger en
köttbulle i sin trattgrammofon. Mycket mer än så får jag inte
veta om Karlsson.
*
Föreställningen
om autonoma individer är en fiktion. Vi föds in i påverkan och
påverkan och åter påverkan, och är under ständig påverkan och
åter påverkan, så vilket tillstånd skulle vara o-ockuperat? När
skulle vi vara oberoende? Var i tiden?
Vad
finns det att invadera hos ett subjekt? En naturaliserad kärna. Jag
får postulera en kärna, en inre identitet, hos Karlsson och
Lillebror och så vidare. Jag befinner mig i ett språk indränkt i
metafysik, och jag får nyttja det för att göra mig begriplig.
Karlsson
söker ett jagets ohämmade expansion, i en nästan konstant
kolonialistisk rörelse utåt. Det är den barnsliga imperialism som
Beauvoir nämnde. Karlsson är asocial; han har relationella
praktiker som har gått helt snett. Han är barnslig helt enkelt.
Moralfilosofen
Emmanuel Lévinas menar att ”[b]arnrelationen […] är en relation
med den andre, i vilken den andre är helt och hållet annan och i
vilken denne likväl på något sätt är jag”. Det verkar som att
Lévinas av någon anledning främst syftar på relationen mellan far
och son, men text är väl till för att användas. Kanske är det så
jag kan förklara min relation till Karlsson-karaktären.
Både
Beauvoir och Lévinas ser alteriteten, den andres olikhet, som något
grundläggande. Lévinas menar att olikheten i varje möte inte får
överbryggas, eftersom sammansmältningen leder till att den ena i
relationen slukas. Lévinas betonar särskilt mötet ansikte mot
ansikte, som en etisk uppmaning.
Vad
är en ockupation? Ett besittningstagande. Tar Karlsson Lillebror i
besittning? Är det en rimlig fråga? All mänsklig kontakt riskerar
att bli kolonialistisk, eller är i någon mening kolonialistisk.
Alternativet är väl tystnad och isolering. I varje möte tar vi den
andre i anspråk, i olika utsträckning, precis som den andre tar oss
i anspråk. En individ kan konstruera och spegla sig på olika sätt
i olika människor. Jag ser det som en gradskillnad snarare än en
artskillnad. Det finns ingen distinkt gräns mellan ockupation och
icke-ockupation. Ockupationen är ömsesidig i ett möte, men den kan
vara asymmetrisk. På så sätt ingår kanske alla möten i en
våldsekonomi som inte går att komma ifrån eller bryta sig ur.
Kan
Karlsson överleva sig själv? Om han är beroende av att Lillebror
ser och bekräftar honom så är hans stundtals brutala och barnsliga
imperialism ett hot mot honom själv, för vad händer om Lillebror
vänder sig bort från honom?
Är det
i själva verket Lillebror som ockuperar Karlsson på taket? Med sin
sensitivitet och lojalitet, och sitt responsiva och relationella
beteende gör han Karlsson beroende av honom.
Utan
Lillebror vore Karlsson en rockstjärna utan fans. Det finns väl
knappt någon som är mer beroende än vad en rockstjärna är av
sina fans. Karlsson verkar i och för sig ha klarat sig ganska bra
ganska länge, han framstår inte direkt som modfälld när han
träffar Lillebror.
Jag
vet inte om Karlsson är en karaktär, han kanske snarare är en
funktion eller en utkristalliserad modalitet, ett sätt att vara i
världen.
Att
trassla in sig i varandra och att snubbla på varandra som en
känslomässig och relationell praktik, är det ett ideal?
I
den tredje och sista boken blir Karlsson filtrerad genom två
tidningsartiklar. Den första artikeln efterlyser en flygande tunna,
alternativ en spion som flyger omkring i Vasastan. Karlsson blir
ursinnig när han blir beskriven som en flygande tunna i
tidningsartikeln, och förebrår Lillebror för beskrivningen. Det
stör hans självbild och självframställning. I den andra artikeln,
när Karlsson gett sig till känna som det flygande föremålet,
beskrivs han som en märklig pojke. I artikeln står det att han är
en ”ovanligt tjock liten skolpojke”. Lillebror censurerar
innehållet och läser selektivt upp vad som står i artikeln.
”Alldeles normal verkade gossen inte, det måste erkännas”,
skriver också journalisten. Men de störande elementen får aldrig
Karlsson ta del av, på grund av Lillebrors hänsynstagande och
överseende. Är det däri Lillebrors maktposition ligger? Han har
möjlighet att rasera Karlssons ihärdiga identitetsbygge, men han
gör det inte, kanske för att han själv behöver Karlsson som
suverän upptågsmakare.
Inte ens
autonomflygaren Karlsson på taket vill vara oberoende, han vill
trassla in sig. Efter att han blivit omskriven i tidningen som en
lustig liten pojke med en flygmanick, är Lillebror orolig för vad
som ska hända. Han befarar att han och Karlsson inte kommer få en
lugn stund. Men Karlsson vill inte bli lämnad ifred, han vill ha
ståhej och lajban, kanske för att tränga bort ensamheten.
”Hela
Vasastan kommer att krylla av folk i alla fall, en massa dummingar
som vill se dej flyga och försöker stjäla din motor och allt
möjligt.”
Karlsson
myste.
”Tror
du verkligen det? Tänk om du har rätt, då kanske vi kan få oss en
glad afton ibland i alla fall.”
”Glad
afton”, sa Lillebror harmset, ”vi får aldrig mer en lugn stund,
har jag ju sagt, varken du eller jag.”
Karlsson
myste ännu belåtnare.
”Tror
du verkligen det, ja, vi får hoppas att du har rätt.”
Ingen kommentarer:
Send en kommentar